Historia

“Utveckling och förbättring
av maskinindustrin”

Föreningens tradition går tillbaka till året för vår självständighet år 1917. En rad inflytelserika ingenjörer som starkt hade bidragit till industrialiseringen i Finland var inbjudna till föreninges förberedande möte. Föreningen fick namnet Suomen Konepajainisinööriyhdistys – Verkstadsingeniörsföreningen i Finland, och dess regler bekräftades vid det instiftande mötet den 31 mars 1917 enligt följande:

”Föreningens ändamål är att sammanföra sina medlemmar samt stödja och utveckla dem i deras yrke till fromma för Finlands verkstads- och metallindustri.”

Reglerna innehöll även krav på medlemmar i föreningen: de måste ha en teknisk utbildning eller motsvarande kunskap samt ledande ställning i verkstaden, eller de måste arbeta teoretiskt och framgångsrikt inom verkstadsindustrin för att utveckla den. Dessutom kan personer som inte på annat sätt uppfyller kriterierna för medlemskap väljas som “passiva” medlemmar i föreningen, till exempel i förvaltningen av en “större maskinaffär”. Företag kan också accepteras som passiva medlemmar. Under det första året ökade antalet föreningsmedlemmar från 22 till 52 ledamöter, varav 39 var aktiva, 2 var passiva och 11 var passiva företagsmedlemmar.

Verkstadsingeniörsföreningen i Finlandhöll ursprungligen sina möten på Hotel Seurahuone i Engelska rummet på Brunnsgatan, Helsingfors. Tekniska Föreningen i Finland och Helsingfors Handelsförening erbjöd emellertid gratis sina egna lokaler på Börshuset. Efter att Tekniska Föreningen flyttat från Börshuset till Svenska Gården, följde Verkstadsingeniörsföreningenefter. Föreningen hade inte egna lokaler.

Föreningens presentationstradition började vid mötet den 31 augusti 1918. Ingenjörerna besökte först Arbetarskydds- och underhållsutställningen, som presenterades av dess grundare och intendent Vera Hjelt, Finlands första kvinnliga yrkesinspektör. Turnén började igen efter slutet av inbördeskriget i maj 1918, när föreningen besökte Sandudds torrdocka och maskinverkstad. Ett privat möte hölls också i lokalerna med Walter Åström, ingenjör, varvets direktör samt grundaren av

Verkstadsingeniörsföreningen. Tillsammans med presentationer och utflykter har det varit viktigt allt sedan föreningen grundades, att ha kamratlig samvaro, det vill säga en glädjande samexistens. Till denna hör en gemensam middag samt med Rosenblomma och “föreningens två sånger”.

Rosenblomma-traditionen föddes av “patroner” som tänkte på att bemöta de bästa av sina yngre ingenjörer genom att erbjuda konjak på värdens vägnar. En stor och dekorerad Rosenblomma-flaska köptes för detta ändamål. Trälådor tillverkades senare för sommarreseflaskor och användes på sommarresor.

Presentationen av föreningsens julmöte är ofta en redogörelse för seniorledamöternas egen karriär eller viktiga händelser på fältet. Jultraditionen är att utnämna framstående medlemmar till Råd ex lokomotivråd, ventilråd osv.Emottagaren får personliga råd samt ett intyg med lekfull karaktär som beskriver honom.

Det underbara är, att varje gång ordförandeklubban satt punkt för den officiella delen av ett möte, då är feststämningen där. Och den är ej konstgjord, den flödar ur ett gott kamratskap, ur glädjen att få sitta med kolleger och vänner i otvunget lag.”

Efter den officiella delen av mötena var den upplyftande atmosfären inte artificiell, utan den kom från kamratskap och möjlighet att tillbringa tid med kolleger och vänner.